Emelie

att vara jag.
jag vet inte hur jag ska börja eller sluta.. självkritiken tar överhand och jag gör som alltid, raderar mina meningar. jag har alltid gjort det. jag har aldrig vågat tro på mig själv, aldrig velat inse att jag faktiskt bara är jag. men jag är jag och jag vill faktiskt inte vara någon annan. det är bara mitt negativa sett att tänka som gjort min väg så svår att gå, det är bara jag själv som hindrar mig från att ta mig framåt i livet. jag är så slut av all negativ energi jag lyckas skapa att jag nu tänker säga stopp.. och de endast till mig själv. för varför vara negativ när de är de positiva som gör livet värdt att leva? det är svårt när jag är så skör och känslig att våga inse att livet inte alltid är på den högsta toppen och stannar där. jag ställer för höga krav på vilka toppar jag vill nå. och det gör att när jag misslyckas ger jag upp helt. måste inse att livet är fullt med höga berg och djupa dalar, och att man ibland måste gå genom dessa dalar för att nå bergens topp. livet har ibland svåra steg men jag tänker klara dem

jag har bestämt mig.