omöjligt att se, omöjligt att ta på..
jag är kanske den minsta av alla de stunder som passerat förbi..
för mig du den största.
tillsammans de mest sårbara, de mest älskvärda.. eller mest hatade.
men vem har rätt att dömma?
ingen, inte ens du och jag..
jag tror på ödet
rista in ditt namn på mina armar..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar